Tidningen KÖRSÅNG

Sandgrenska Manskören 95 år

041026

Sex körer från hela Blekinge hade samlats för att ge en föreställning på Karlskrona Konserthus en småruggig oktoberdag, faktiskt den 24 oktober, samma dag som FN-dagen. Föreställningen var en födelsedagskonsert för den anrika Sandgrenska Manskören från Karlskrona som fyllde 95 år.

Vi börjar med att titta bakom kulisserna på själva generalrepetitionen där alla sex körerna tillsammans framför Verdis Nabucco, eller Fångarnas kör som den heter på svenska.

Hur får vi plats?
Håkan Jönsson, dirigent för Sandgrenska Manskören, leder denna generalrepetition som hålles två timmar före konserten och det första som måste lösas är – hur ska vi få plats? Innalles är vi 150 sångare som ska upp på gradänger och dessutom dela plats med pianot! Hans Bäckman kommer att traktera pianot med briljans, Leif Olssons glidande basgångar och Ulf Karlssons flyhänta gitarrspel kommer att hjälpa oss liksom Sabine Jönssons trolska flöjtspel, men hur ska vi ... få plats!?

Det löser sig under Håkan Jönssons ledning och efter att han slagit in oss så är vi igång”...Flygen tankar...” Efteråt hör jag faktiskt en kommentar från publiken som menar att när denna Nabucco sköljde över de 500 i publiken så gick verkligen rysningar längs med ryggraden på dem.

- Det låter bra, men! vi ska hålla ut texten så sent som möjligt på tonerna, Lam-pa-dam, säger Håkan Jönsson när vi sjungit igenom Nabucco första gången och han fortsätter; - Jag vill höra mer från er där bak, här framme låter det jättebra, sjung gärna svagare där det ska vara svagt och sjung starkare där det ska vara starkt! Och det där det ska vara bra sjunger ni ännu bättre..! Så går han på och så sjunger vi igenom Nabucco igen och det är som om vi alltid varit 150 personer i en enda kör. Häftigt! Sen repeterar vi inte mer för som dirigenten säger – det behöver finnas kvar lite spänning och motstånd i stycket.

Landshövdingen som konferencier
Det gås igenom vilka bord som ska in och vilket podie som ska ut och när de ska in respektive ut. Konferencier är landshövdingen i Blekinge län, Ingegerd Wärnersson och på min fråga om hur hon blivit kontrakterad för detta uppdrag säger hon: - Först var det dirigenten Håkan Jönsson som frågade mig om jag ville medverka som konferencier vid ett besök jag gjorde på Örlogsbasen, sen fick jag samma fråga från Bengt Almqvist, ordförande i kören, då var det bara att tacka ja!

Till saken hör att Ingegerd Wärnersson inte haft den här sortens uppdrag tidigare och jag vill påstå att hon skötte det med den äran! Att det också var en kör från varje kommun i Blekinge och ett samarrangemang med Musik i Blekinge var också grundvalar för hennes beslut.

I sin inledning drog landshövdingen paralleller till sitt arbete för fred där hon träffat den förre generalsekreteraren för FN, Peres De Cuelliar, som menade att han trodde på fred – en fred på hela jorden som kommer när alla arbetar för den. Precis som körsång bygger fred, menade Ingegerd Wärnersson:
- Inget skapar så goda kontakter som att höra musik framförd av ljuvliga röster, så låt oss nu höra dem! För oss som befann oss bakom kulisserna beskrev landshövdingen sin entusiasm för denna körövning så här:
- Efter detta åker jag ut på turné!

Blekingekörer presenterar sig
Och det säger väl rätt mycket om vilken stämning det var denna körsöndag?
Den första kören som gick upp på scenen var ABF-kören, Karlshamn, med Arne Hagberg som ledare. De inledde med en japansk fiskarsång där motivet var att aldrig ge upp. De fortsatte med en renässansdaterad melodi O mistress mine som bygger på en av Shakespeares texter. Körens ledare Arne Hagberg gav verkligen prov på att ha kören i sin hand. Det var en fröjd att se - och något som denna text tyvärr inte kan förmedla – att höra dem!

ABF-kören från Karlshamn

Sedan följde Crimond från Sölvesborg som berättade att de tagit sitt namn från en prästdotter i Skottland som komponerade psalmen Herren är min herde. Crimond är namnet på den stad som prästdottern kom från och det passade Sölvesborgarna som hand i handske. Kören leds av Cecilia Lind och Kjell Wallnäs. Kören inledde med en väldigt rolig presentation av körmedlemmarna där en av sångarna helt enkelt sjöng upp vilka personer Crimond bestod av till tonerna av Det gamla gänget av Povel Ramel. Deras budskap var också väldigt tydligt till publiken – luta er tillbaka i bänkarna för nu tar vi hand om underhållningen. Jag tycker personligen att deras version av Scandinavian Shuffle av Svend Asmussen var klangrik och ljuvligt melodiös. Ännu bättre blev det när de lät oss höra Klinga mina klockor av Benny Andersson. Det gav mig gåshud!

Decibellerna från Ronneby med Sara Höglind som ledare gick direkt på klassikerna. Carl Mikael Bellman är en ansedd sådan i dessa dagar och Decibellerna fick draghjälp av ett arrangemang, Annika Flodin på Cello och Jörg Mischke på dragspel. De drog upp oss med Opp Amaryllis, sång nr 31, Fiskafänget och fortsatte med show där såväl flaskor som glas höjdes medan Fredmans epistel nr 42, rörande kortspel på klubben fick oss att känna historiens vingslag. Deras sista låt, Thank you for the music av Benny Andersson och Björn Ulveus, gav prov på verklig professionalitet i framförandet som Ann-Sofie Lundgren Ljungkvist stod för. Njutbart!

Men hallå där? Var allt verkligen så bra..? Självklart borde ansvariga i Sandgrenska Manskören nu fundera på vilka vi bjudit in till vårt födelsedagskalas och det här var kanske något att fundera på inför 100-årsjubiléet? Jag menar, då ska vi nog bjuda in körer som inte är fullt lika bra som vi själva..? (Sic.).

Show var något som Acapellagruppen So Seven från Karlskrona gav prov på med ledare Astrid Selling Sjöberg. De förklarade sitt namn med anspelningar på alltifrån Världens sju underverk,de sju haven, de sju dödssynderna till de sju dvärgarna! Kul presentation och bra dialog på scenen mellan Astrid Selling Sjöberg och de andra i kören. Sol vind och vatten fick vi höra om så att höstregnet ångade bort av värmen i deras röster, Something av Georg Harrison och körens ABBA-medley byggde på vokalinsatser som ersatte instrument på ett sätt som sällan hörts förut. Bra koreografi måste man säga också om dessa sju kvinnor som med en humoristisk touch framförde sin födelsedagsönskan till Sandgrenska manskören, nämligen; It´s Raining Men och den titeln talar ju för sig själv – eller hur?

Kören Tonsättarna från Olofström med Kjell Andersson som ledare var markerade i sin stämsång och då menar jag inte bara i sitt framförande av Polska från Bingsjö som gjordes elegant och med genuin sångarglädje. Markeringen bestod i de färgglada halsdukar i bl.a. blått och grönt för att markera vilken stämma de sjöng i. Humor led de inte heller brist på i sången: Vad har du i fickan Jan? Numera vet ju alla att det faktiskt är en jättebanan, (?) men kul var det!

Sandgrenarna gör entré
Så kom då turen slutligen till oss, de över 50 Sandgrenare som stegade in på scenen och fyllde den med ljud. Vår dirigent som annars brukar vara snudd på drastisk höll en lågmäld profil och jag tror att vi alla kände - nu gällde det att inte göra publiken besviken! Så här i efterhand tror jag att vi lyckades med det mesta, men veta kan man ju aldrig. Klart är att Tove Janssons höstvisa hade rudimentära inslag av saknad men också budskap om den kärlek som vi alla längtar efter. Lowlands, en svårmodig Sea-Chanty som Norrman Luboff arrangerat, var ett svårt mästerstycke, framförallt där stämmorna skulle oooa sig igenom en stor del av partituret. Vi drog sedan igång tangotakter i Gårdstango, arrangemang Nils Fougstedt och text av Nils Ferlin som visade sig vara en riktig dräpare, fast det visste vi i och för sig sedan tidigare.

Med detta självförtroende steg vi in i skapandet av en polyfon nationalsång för Mosebacke Monarki. Tre olika sånger tävlade sinsemellan och alla avgick med segern – sånt händer bara i Mosebacke och vi blev helt enkelt tvungna att sjunga dem samtidigt som en enda låt.

Efter detta så åker jag ut på turné
Så kom den då – Nabucco som rörde oss och publiken i sann operaanda. Publiken förresten, den sjöng också en födelsedagssång för Sandgrenska och det på uppmaning av landshövdingen själv. Sen slog vi till med ett extranummer och vad tror ni det var? Auld lang syne förstås! För gammal vänskaps skull, fritt översatt, vad kan vara bättre än det budskapet till alla som håller sångens konstart som den allra största och samtidigt den som det är enklast att delta i – nämligen genom att sjunga!

Kanske borde vi alla göra som landshövdingen? Bege oss ut på turné så att fler får njuta av Sandgrenska Manskören och alla de andra körer som Konungariket Sverige är så rikt på.

HANS GUSTAFSSON
Samtliga fotografirer: Jan Zettergren

Efterlängtat mingel

Fler bilder

	Sandgrenska Manskören 95 år	041026
	Sex körer från hela Blekinge hade samlats för att ge en föreställning på Karlskrona Konserthus en småruggig oktoberdag, faktiskt den 24 oktober, samma dag som FN-dagen. Föreställningen var en födelsedagskonsert för den anrika Sandgrenska Manskören från Karlskrona som fyllde 95 år. Vi börjar med att titta bakom kulisserna på själva generalrepetitionen där alla sex körerna tillsammans framför Verdis Nabucco, eller Fångarnas kör som den heter på svenska. Hur får vi plats? Håkan Jönsson, dirigent för Sandgrenska Manskören, leder denna generalrepetition som hålles två timmar före konserten och det första som måste lösas är – hur ska vi få plats? Innalles är vi 150 sångare som ska upp på gradänger och dessutom dela plats med pianot! Hans Bäckman kommer att traktera pianot med briljans, Leif Olssons glidande basgångar och Ulf Karlssons flyhänta gitarrspel kommer att hjälpa oss liksom Sabine Jönssons trolska flöjtspel, men hur ska vi ... få plats!? Det löser sig under Håkan Jönssons ledning och efter att han slagit in oss så är vi igång”...Flygen tankar...” Efteråt hör jag faktiskt en kommentar från publiken som menar att när denna Nabucco sköljde över de 500 i publiken så gick verkligen rysningar längs med ryggraden på dem. - Det låter bra, men! vi ska hålla ut texten så sent som möjligt på tonerna, Lam-pa-dam, säger Håkan Jönsson när vi sjungit igenom Nabucco första gången och han fortsätter; - Jag vill höra mer från er där bak, här framme låter det jättebra, sjung gärna svagare där det ska vara svagt och sjung starkare där det ska vara starkt! Och det där det ska vara bra sjunger ni ännu bättre..! Så går han på och så sjunger vi igenom Nabucco igen och det är som om vi alltid varit 150 personer i en enda kör. Häftigt! Sen repeterar vi inte mer för som dirigenten säger – det behöver finnas kvar lite spänning och motstånd i stycket. Landshövdingen som konferencier Det gås igenom vilka bord som ska in och vilket podie som ska ut och när de ska in respektive ut. Konferencier är landshövdingen i Blekinge län, Ingegerd Wärnersson och på min fråga om hur hon blivit kontrakterad för detta uppdrag säger hon: - Först var det dirigenten Håkan Jönsson som frågade mig om jag ville medverka som konferencier vid ett besök jag gjorde på Örlogsbasen, sen fick jag samma fråga från Bengt Almqvist, ordförande i kören, då var det bara att tacka ja! Till saken hör att Ingegerd Wärnersson inte haft den här sortens uppdrag tidigare och jag vill påstå att hon skötte det med den äran! Att det också var en kör från varje kommun i Blekinge och ett samarrangemang med Musik i Blekinge var också grundvalar för hennes beslut. I sin inledning drog landshövdingen paralleller till sitt arbete för fred där hon träffat den förre generalsekreteraren för FN, Peres De Cuelliar, som menade att han trodde på fred – en fred på hela jorden som kommer när alla arbetar för den. Precis som körsång bygger fred, menade Ingegerd Wärnersson: - Inget skapar så goda kontakter som att höra musik framförd av ljuvliga röster, så låt oss nu höra dem! För oss som befann oss bakom kulisserna beskrev landshövdingen sin entusiasm för denna körövning så här: - Efter detta åker jag ut på turné! Blekingekörer presenterar sig Och det säger väl rätt mycket om vilken stämning det var denna körsöndag? Den första kören som gick upp på scenen var ABF-kören, Karlshamn, med Arne Hagberg som ledare. De inledde med en japansk fiskarsång där motivet var att aldrig ge upp. De fortsatte med en renässansdaterad melodi O mistress mine som bygger på en av Shakespeares texter. Körens ledare Arne Hagberg gav verkligen prov på att ha kören i sin hand. Det var en fröjd att se - och något som denna text tyvärr inte kan förmedla – att höra dem! ABF-kören från Karlshamn Sedan följde Crimond från Sölvesborg som berättade att de tagit sitt namn från en prästdotter i Skottland som komponerade psalmen Herren är min herde. Crimond är namnet på den stad som prästdottern kom från och det passade Sölvesborgarna som hand i handske. Kören leds av Cecilia Lind och Kjell Wallnäs. Kören inledde med en väldigt rolig presentation av körmedlemmarna där en av sångarna helt enkelt sjöng upp vilka personer Crimond bestod av till tonerna av Det gamla gänget av Povel Ramel. Deras budskap var också väldigt tydligt till publiken – luta er tillbaka i bänkarna för nu tar vi hand om underhållningen. Jag tycker personligen att deras version av Scandinavian Shuffle av Svend Asmussen var klangrik och ljuvligt melodiös. Ännu bättre blev det när de lät oss höra Klinga mina klockor av Benny Andersson. Det gav mig gåshud! Decibellerna från Ronneby med Sara Höglind som ledare gick direkt på klassikerna. Carl Mikael Bellman är en ansedd sådan i dessa dagar och Decibellerna fick draghjälp av ett arrangemang, Annika Flodin på Cello och Jörg Mischke på dragspel. De drog upp oss med Opp Amaryllis, sång nr 31, Fiskafänget och fortsatte med show där såväl flaskor som glas höjdes medan Fredmans epistel nr 42, rörande kortspel på klubben fick oss att känna historiens vingslag. Deras sista låt, Thank you for the music av Benny Andersson och Björn Ulveus, gav prov på verklig professionalitet i framförandet som Ann-Sofie Lundgren Ljungkvist stod för. Njutbart! Men hallå där? Var allt verkligen så bra..? Självklart borde ansvariga i Sandgrenska Manskören nu fundera på vilka vi bjudit in till vårt födelsedagskalas och det här var kanske något att fundera på inför 100-årsjubiléet? Jag menar, då ska vi nog bjuda in körer som inte är fullt lika bra som vi själva..? (Sic.). Show var något som Acapellagruppen So Seven från Karlskrona gav prov på med ledare Astrid Selling Sjöberg. De förklarade sitt namn med anspelningar på alltifrån Världens sju underverk,de sju haven, de sju dödssynderna till de sju dvärgarna! Kul presentation och bra dialog på scenen mellan Astrid Selling Sjöberg och de andra i kören. Sol vind och vatten fick vi höra om så att höstregnet ångade bort av värmen i deras röster, Something av Georg Harrison och körens ABBA-medley byggde på vokalinsatser som ersatte instrument på ett sätt som sällan hörts förut. Bra koreografi måste man säga också om dessa sju kvinnor som med en humoristisk touch framförde sin födelsedagsönskan till Sandgrenska manskören, nämligen; It´s Raining Men och den titeln talar ju för sig själv – eller hur? Kören Tonsättarna från Olofström med Kjell Andersson som ledare var markerade i sin stämsång och då menar jag inte bara i sitt framförande av Polska från Bingsjö som gjordes elegant och med genuin sångarglädje. Markeringen bestod i de färgglada halsdukar i bl.a. blått och grönt för att markera vilken stämma de sjöng i. Humor led de inte heller brist på i sången: Vad har du i fickan Jan? Numera vet ju alla att det faktiskt är en jättebanan, (?) men kul var det! Sandgrenarna gör entré Så kom då turen slutligen till oss, de över 50 Sandgrenare som stegade in på scenen och fyllde den med ljud. Vår dirigent som annars brukar vara snudd på drastisk höll en lågmäld profil och jag tror att vi alla kände - nu gällde det att inte göra publiken besviken! Så här i efterhand tror jag att vi lyckades med det mesta, men veta kan man ju aldrig. Klart är att Tove Janssons höstvisa hade rudimentära inslag av saknad men också budskap om den kärlek som vi alla längtar efter. Lowlands, en svårmodig Sea-Chanty som Norrman Luboff arrangerat, var ett svårt mästerstycke, framförallt där stämmorna skulle oooa sig igenom en stor del av partituret. Vi drog sedan igång tangotakter i Gårdstango, arrangemang Nils Fougstedt och text av Nils Ferlin som visade sig vara en riktig dräpare, fast det visste vi i och för sig sedan tidigare. Med detta självförtroende steg vi in i skapandet av en polyfon nationalsång för Mosebacke Monarki. Tre olika sånger tävlade sinsemellan och alla avgick med segern – sånt händer bara i Mosebacke och vi blev helt enkelt tvungna att sjunga dem samtidigt som en enda låt. Efter detta så åker jag ut på turné Så kom den då – Nabucco som rörde oss och publiken i sann operaanda. Publiken förresten, den sjöng också en födelsedagssång för Sandgrenska och det på uppmaning av landshövdingen själv. Sen slog vi till med ett extranummer och vad tror ni det var? Auld lang syne förstås! För gammal vänskaps skull, fritt översatt, vad kan vara bättre än det budskapet till alla som håller sångens konstart som den allra största och samtidigt den som det är enklast att delta i – nämligen genom att sjunga! Kanske borde vi alla göra som landshövdingen? Bege oss ut på turné så att fler får njuta av Sandgrenska Manskören och alla de andra körer som Konungariket Sverige är så rikt på. HANS GUSTAFSSON Samtliga fotografirer: Jan Zettergren Efterlängtat mingel Fler bilder